• Emmi Piippo

Från och med början av detta år är alla vårdtjänster för högskolestuderande enligt lag koncentrerade till Studenternas hälsovårdsstiftelse (SVHS). Alla högskolestuderanden ska på eget initiativ betala en hälsovårdsavgift (71,60 €/år) till FPA. Det är fråga om en skatteliknande avgift, inte en avgift för någon viss tjänst. I lagen föreskrivs det att alla närvaroanmälda är betalningsskyldiga.


Varför ska låginkomsttagande studerande betala extra för sin hälsovård?


Avgiften skulle vara rimligare om studerande själv fick bestämma om de vill köpa SVHS:s tjänster eller inte. Valfrihet att lämna avgiften obetald finns inte i nuläget. Man kan inte få befrielse från avgiften, exempelvis för att man använder annan hälsovård istället för SVHS eller för att man inte får studiestöd. Om man inte betalar avgiften kan FPA dra av avgiften och dröjsmålsräntan från studiestödet utan studerandes godkännande. Om hälsovårdsavgiften inte går att dra av från studiestödet, går avgiften till utmätning. Avgiften måste alltså betalas på ett sätt eller annat, fastän man inte skulle använda tjänsterna.


SVHS:s tjänster beskrivs ofta som en förmånlig sjukförsäkring. De upplevs ofta som bättre än offentliga tjänster. Det är sant att avgiften för tjänsterna är liten om man jämför den med exempelvis sjukförsäkringar på den privata marknaden. Jag hoppas ändå att något i stil med den amerikanska sjukförsäkringsmarknaden inte etableras i Finland. Istället vill jag att våra offentliga hälsovårdstjänster är så bra att vi i framtiden inte behöver överlappande hälsovårdssystem överhuvudtaget.


Det är väldigt trevligt att få bra och högkvalitativa tjänster via SVHS, men det bekymrar mig att man i det offentliga samtalet utelämnar det faktum att SVHS skapar ojämlikhet. Jag drömmer om hälsovårdstjänster som fås från en och samma adress. Jag vill ha högkvalitativa hälsovårdstjänster för unga oavsett om man är högskolestuderande eller inte. Jag undrar om vi inte genom att koncentrera resurserna kunde förbättra tjänsterna?




  • Emmi Piippo

Turhauttaa, että Suomen joukkuevoimistelussa ja muodostelmaluistelussa saavuttamat MM-kullat, EM-kullat ja World Cup-voitot ovat jääneet kuulematta ja näkemättä. Suututtaa, että urheilussa naisen euro on edelleen noin 3 senttiä. Harmittaa, että viime vuoden Urheilugaalassa vuoden urheilijaksi oli ainoastaan kolme naista ehdolla.


Voimistelun parissa usean vuoden toimineena olen seurannut läheltä sitä, miten hitaasti tasa-arvo sekä yhdenvertaisuus on edennyt urheilusektorilla. Tytöt liikkuvat edelleen selvästi vähemmän kuin pojat. Vähävaraisten perheiden lapset vähemmän kuin varakkaiden perheiden ja maahanmuuttajaperheiden lapset vähemmän kuin kantaväestö. Erot näkyvät jo varhaiskasvatusikäisten lasten kohdalla, ja suurimmillaan erot ovat ala-asteella.


Liikuntakulttuuri, joka olisi yhdenvertainen ja tasa-arvoinen vaatii useiden ennakkoluulojen, vakiintuneiden asenteiden sekä rakenteiden ja käytäntöjen muuttumista. Tukia ja resursseja jaettaessa ei pitäisi ainoastaan tuijottaa harrastajamääriä tai toiminnan määrää, vaan tukea tulisi suunnata enenevässä määrin seuroille, jotka mahdollistavat harrastuksia ryhmille, joilla on heikoimmat lähtökohdat löytää liikuntaharrastus. Tukien tulisi edistää sukupuolten ja eri lajien välistä tasa-arvoa sekä tukea vähävaraisten ja maahanmuuttajataustaisten lasten harrastusmahdollisuuksia. Jos ne urheilulajit ja seurat, joilla on jo valmiiksi tarpeeksi harrastajia saa aina eniten tukea ei erot liikkumisessa tule koskaan tasaantumaan.


Helsinkiläiset allekirjoittakaa kuntalaisaloite yhdenvertaisemman liikunnan ja urheilun puolesta, jonka tein ystäväni Ellinor Juthin kanssa!


Aloite löytyy linkin takaa: https://www.kuntalaisaloite.fi/fi/aloite/18798




  • Emmi Piippo

Det är frustrerande att de VM-guld, EM-guld och vinster i världscupen som Finlands truppgymnaster och synkroniserade konståkare har vunnit inte har uppmärksammats. Det är förargande att kvinnans euro inom idrotten fortfarande är ungefär tre cent. Det är synd att bara tre kvinnor var nominerade till årets idrottare på Idrottsgalan ifjol.


Jag har i många år varit aktiv inom gymnastiken, vilket har gjort att jag på nära håll har fått se hur långsamt utvecklingen framskrider gällande jämställdhet och likabehandling inom idrottssektorn. Flickor rör fortfarande på sig betydligt mindre än pojkar. Barn i låginkomstfamiljer rör på sig mindre än barn i höginkomstfamiljer. Barn i invandrarfamiljer rör på sig mindre än resten av befolkningen. Skillnaderna syns redan i daghemsålder och de är som störst under lågstadietiden.


För att uppnå en jämlik idrottskultur krävs förändring i etablerade fördomar, attityder, strukturer och praxis. När stöd och resurser delas ut ska man inte stirra sig blind på antalet utövare eller verksamheter, utan stöd bör i en allt större utsträckning riktas till föreningar som möjliggör hobbyverksamhet för grupper som har sämre utgångspunkter för att hitta en idrottsrelaterad hobby. Stöden bör främja jämställdhet, jämlikhet mellan olika grenar och idrottsmöjligheter för barn i låginkomstfamiljer och invandrarfamiljer. Skillnaderna i motion mellan olika grupper kommer aldrig att jämna ut sig om de idrottsgrenar och föreningar som redan har tillräckligt med utövare får mest stöd.


Helsingforsare, skriv under mitt kommuninitiativ för ett mera jämlikt idrottande som jag har gjort tillsammans med min vän Ellinor Juth!


Länk till initiativet: https://www.kuntalaisaloite.fi/fi/aloite/18798




Ota yhteyttä

  • Facebook
  • Instagram
  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon