• Emmi Piippo

Jo, visst skulle vi och många andra träffas där, om det bara inte vore så svårt att få terapihjälp.


Det är säkert många som har sett kampanjen #terapiassatavataan (sve. Vi träffas i terapin) i Helsingfors gatubild. Kampanjen har hållit på sedan årsskiftet, men de senaste veckorna har man satt i högre växlar och den verkar finnas vart man än vänder sig.


Jag förstår att kampanjens syfte är gott. Det skulle vara fantastiskt om Finland var världens mest terapifrämjande land. Jag håller med om att det finns ett stigma kring att söka sig till terapi och att det är ett problem som borde åtgärdas. Men jag upplever ändå att kampanjen flyttar fokus från det mest kritiska problemet: Hur man överhuvudtaget ska få terapihjälp. Det är ett faktum att många just nu kämpar med att få psykoterapi, samtalskontakt och annan psykosocial vård inom en rimlig tidsperiod.


Kunde man istället sätta kampanjpengarna på att exempelvis lobba för terapitjänsternas tillgänglighet? Järki hoi.




  • Emmi Piippo

Kyllä, me ja monet muutkin tavattaisiin varmaan terapiassa, jos sinne pääseminen ei olisi niin kauhean vaikeaa.


Moni on varmasti huomannut kaduilla #terapiassatavataan kampanjan. Kampanja on pyörinyt alkuvuodesta alkaen, mutta viime viikkoina kampanjalla on ilmeisesti ollut jonkin sortin loppukiri, koska se on suorastaan pompannut silmiin Helsingin kaupunkikuvassa.


Ymmärrän, että kampanjan tarkoitus on hyvä. Olisi hienoa, että Suomi olisi maailman terapiamyönteisin maa, enkä väitä ettei terapiaan liittyisi stigmaa, tai että tämä ei olisi ongelma mihin tulisi myös puuttua. Tuntuu kuitenkin siltä, että tässä kampanjassa siirretään fokus pois siitä kaikkein suurimmasta ongelmasta. Fakta on kuitenkin se, että tosi moni kamppailee tällä hetkellä sen parissa, että ylipäätänsä saisi keskusteluapua, pääsisi psykoterapiaan tai muuhun psykososiaaliseen hoitoon kohtuullisen ajan kuluessa.


Siispä “Järki hoi” - voisiko nämä kampanjarahat käyttää esimerkiksi terapiapalveluiden saatavuuden lobbaamiseen?





  • Emmi Piippo

Ingen tvingade mig eller mina studiekompisar att söka till vårdbranschen. Det att kvinnor i större utsträckning än män söker sig till vårdbranschen stämmer. Det förklarar dock inte varför kvinnodominerade branscher har lägre löner än mansdominerade. Det förklarar inte varför Ilkka Ingenjör och Sara Sjukskötare, som båda har studerat på yrkeshögskola, har årslöner som skiljer sig från varandra med tiotusentals euro.


I Finland betalar man oftast samma lön för samma jobb, men det samma gäller inte för likvärdigt arbete. Löner kan skilja sig markant mellan yrken som kräver lika långa utbildningar och som har lika utmanande uppgifter. I Finland finns det en exceptionellt stor skillnad mellan kvinno- och mansdominerade branscher vad gäller lön. På arbetsmarknaden diskrimineras kvinnor och kvinnodominerade branscher fortfarande. Att försöka legitimera diskrimineringen genom att tala om egna val och om kallelseyrken är nonsens. Diskriminering är diskriminering och får inte maskeras som något annat, speciellt inte som individuella val.


Historien visar att kön alltid har varit en grund till lägre löner. Det beror huvudsakligen på att män traditionellt har fungerat som familjeförsörjare och utgående från det har man motiverat männens högre löner. De föråldrade antagandena om kvinnor som vårdare och män som försörjare har ett starkt fotfäste i kollektivavtalen och ännu har inte nödvändiga strukturella förändringar gjorts för att främja jämställdheten på arbetsmarknaden. När välfärdsstaten expanderade och nya arbetsplatser skapades inom vården, utbildningen och förskoleverksamheten blev dessa branscher kvinnodominerade och lönenivåerna värderades alltför lågt. Lönenivåerna grundar sig inte på hur krävande arbetena i fråga är, utan man tänkte att det inte behövs så mycket ersättning för dessa arbeten eftersom “de inte är så krävande och kvinnor ju ändå är naturliga vårdare”.


Samtidigt har vi skapat ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt. I detta system prioriteras inte kvinnodominerade branscher som inte genast genererar pengar och tillväxt. Det att social- och hälsovårdsbranschen producerar välfärd struntar man fullständigt i.


Att följa jämställdhetslagen borde inte vara frivilligt. Lönerna i kvinnodominerade branscher borde till varje pris stiga. För att fixa lönenivåerna krävs det långsiktiga planer. Ett utmärkt tillfälle för att utarbeta en ambitiös plan för jämställda löner vore i samband med den stundande social- och hälsovårdsreformen.


Det är inte överdrivet att beskriva vårdbranschen som en ond cirkel. För att undvika löneförhandlingar försöker man ofta lyfta fram hur man genom att förbättra arbetsförhållanden kunde göra branschen attraktivare. Vi kommer inte att komma ifrån att orsaken till arbetskraftsbristen är de dåliga lönerna. Bristen på arbetskraft förstärker arbetsbördan och den tunga arbetsbördan förstärker arbetskraftsbristen. Tärande arbete och dålig lön lockar inte unga att söka sig till branschen. Den onda cirkeln som är social- och hälsovårdsbranschen lever och mår bra, och vi kan bryta den endast genom strukturella förändringar och genom att utmana tanken om ständig ekonomisk lönsamhet.