• Emmi Piippo

Då Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter jämförde 12 EU-länder för ett par år sedan, framgick det att Finland är det land där människor med afrikanskt ursprung upplever mest rasistiska trakasserier och våld. Historisk forskning visar däremot att rasism inte är ett nytt fenomen, utan att det har starka rötter i vårt land. Traditionella minoriteter som samer och romaner har genom tiderna blivit utsatta för rasism, förakt och diskriminering i Finland.


Vi kan inte svepa rasismen under mattan bara för att det kan kännas obekvämt eller besvärligt att prata om det. Det är viktigt att jag och andra vita människor inser och erkänner vår privilegierade ställning. Det är viktigt att inse att detta inte handlar om mig och mina känslor, utan om alla de som lever med rasism dagligen. Det är vi som hör till majoritetsbefolkningen som utbilda oss och träna bort skadliga beteende- och tankemönster. Det är förståeligt att människor som har upplevt rasism inte orkar upplysa varje person med rasistiska åsikter eller rasistiskt beteende med sina erfarenheter. Det är vårt ansvar som vita att ta lära sig om rasism, först då kommer vi att kunna ingripa och avskaffa diskriminerande strukturer.


Eftersom vi idag uppmärksammar dagen mot rasism vill jag dela med mig av material som har hjälpt mig att bättre förstå hur jag kan arbeta för ett mer antirasistiskt samhälle:


Litteratur: Bruna Flickor av Koko Hubara. Genom berättelser från Hubaras eget liv behandlas de olika formerna av rasism och sexism som en brun tjej i Finland utsätts för.


Diskussion: Race, Identity & Belonging in the Nordic Countries — Panel Discussion. I panelen "Race, Identity and Belonging" organiserad av American-Scandinavian Foundation behandlas frågor relaterade till etnicitet och inkludering ur ett nordiskt perspektiv. Diskussionen hittas här: https://www.youtube.com/watch?v=s-1uAi3911A


Artikel: Daria Krivonos – White Nation and Anti-racist Lessons for Feminism. I sin text diskuterar Daria Krivonos orsaker till varför rasism är så djupt rotad i våra strukturer i Finland och hur den tar sig i uttryck. Den behandlar även hur feminismen kan vara ännu mer antirasistisk. Artikeln hittas här: https://www.astra.fi/blog/aktuellt/daria-krivonos-white-nation-and-anti-racist-lessons-for-feminism/?fbclid=IwAR2oAn4sf512LHSK8_UENc57TusrsD_sYnXZKt3k7PVfS3zI1rmgj-qHrIo


Låt oss varje dag sträva till att vara ännu bättre allierade! ✊




  • Emmi Piippo

Men inte bara jag, jag tror att många kvinnor kan hålla med om att röra sig i staden sent på kvällen känns otryggt. Att även jag känner mig rädd i mörkret är något jag insett de senaste veckorna. Vi lever i en värld där många saker känns normala tills någon ställer frågan: Ska det verkligen vara så här? Vissa saker är så normaliserade och har alltid varit en del av ens liv, då är det svårt att inse hur absurt det är.

Många kvinnor har på senaste tiden rapporterat om rädsla när de ska ta sig hem sent om kvällarna. Största delen av mitt liv har jag bott nära en av stans mest oroliga tågstationer. Så jo, jag känner igen detta med otaliga riktiga och fejkade samtal på vägen hem och handen i fickan med nycklarna hårt flätade mellan fingrarna. Att öka takten så man så snabbt som möjligt ska komma ut ur den mörka och undanskymda stationstunneln. Att välja rutter så att man ska få gå i tryggheten av stora vägar med belysning. Jag har även åkt taxi korta sträckor då någon betett sig obehagligt och då det uppstått slagsmål mellan stationen och hemmet. Det här är inte normalt eller okej. Vad var det då som fått mig att reflektera över detta? Fallet Sarah Everard. Sarah försvann under kvällen på onsdagen den 3 mars i London när hon var på väg hem. Hon gjorde allt så som vi kvinnor redan som små blivit lärda. På hemvägen talade Sarah i telefon, hon hade färggranna kläder på sig och hon gick inte en särskilt ödslig väg. Det hjälpte inte Sarah.

Massvis med berättelser och erfarenheter av kvinnor om rädslan att gå ute har delats på sociala medier den senaste tiden. Något av det bästa jag har stött på är inlägg om vad män kan göra för att kvinnor ska känna sig tryggare. Bland annat att inte gå för nära en kvinna som går ensam ute, speciellt när det är mörkt. Men vi behöver också mer belysning! Det ska inte finnas mörka tunnlar, parker eller hörn där man kan begå brott undanskymt. Mer specifikt så behöver vi feministisk stadsplanering. Vår stadsplaneringen är inte könsneutral. Den är exkluderandende. Sandercock och Forsyth (1992) konstaterar att exkludering av hälften av samhällets medborgare genomsyrar hela planeringsteorin, karaktäriseras av maskulinitet och är djupt rotad. Det handlar till exempel om stadens budgetering där bilvägar i årtionden har prioriteras. Det handlar om bristfälliga vatten- och sanitetslösningar. Kvinnor är sårbara då det inte finns tillräckligt med toaletter och sanitetsanläggningar.

Men nej, det handlar inte bara om kvinnor, utan det offentliga rummet ska ägas av alla. Feminismen främjar jämlikhet mellan alla grupper av människor och strävar till att avskaffa alla förtryckande strukturer. Feministisk stadsplanering gör att fler människor kan känna sig trygga. Stadsplanering för alla skapar också större möjligheter att ta sig fram med barnvagn och rullstol samt gör att förflyttning till fots sker tryggare. Rörelsefriheten främjas och det motverkar att olika områden segregeras då vi bygger en blandning av boendeformer. Jag vill att vi i Helsingfors sätter på genusglasögonen vid bostadsbyggande och stadsplanering. Ingen ska behöva känna sig rädd eller begränsade i sin egen stad. Helsingfors tillhör oss alla!




  • Emmi Piippo


On selvää, että nyt ollaan tekemässä isoa virhettä. Helsingistä ei olla ainoastaan viemässä lentokoneita ja korvaamattoman arvokasta kulttuurihistoriallista kohdetta. Malmi menettää samalla kaupunginosansa sielun, asukkaiden kohtaamispaikan sekä alueen ainoan nähtävyyden. Myös luonnon monimuotoisuus kärsii, sillä uhanalaiselta heinäkurpalta viedään syysmuuton levähdyspaikka ja liito-oravilta koti.


Kuvitellaanpa Kustaa Kunnanvaltuutettu, joka asuu Eirassa. Miten hän voisi ymmärtää, mikä merkitys lentokentällä on sitä ympäröivälle yhteisölle? Eihän se Kustaa ole edes koskaan käynyt Malmilla! Tästä syystä Kustaan tulisi kuunnella kyseisellä alueella asuvia kaupunkilaisia, koillis-helsinkiläisiä, joita asia koskee.

Ota yhteyttä

  • Facebook
  • Instagram
  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon